Jag är en person som har väldigt svårt att uttrycka mina tankar och känslor, men jag tänkte försöka nu ändå.

 

Jag ser en del unga, som jag vet är supertrevliga, som gärna hänger med de som jag uppfattar som otrevliga och bitchiga. De verkar inte våga stå upp för vad de tycker är rätt eller fel, utan tycker "likadant" som de bossiga tycker. Jag kan tänka mig att de kan tycka att de bossiga är väldigt otrevlig mot andra människor, men själva är de så att de inte vågar stå upp mot de bossiga för att få en plats i det "coola" gänget. Om de istället skulle våga stå upp och säga "Det där är fel, det som du gör" då tror jag att de skulle växa som människor om de inte har vågat sätta ner foten förut. Det är klart att det är svårt att sätta ner foten första gångerna, men vad är inte svårt i början igentligen? När jag började spela fotboll som exempel så kände jag mig väldigt dålig, men det var ju för att jag inte hade gjort det förut.

 

Om tillexempel någon inom ridsporten får en häst eller något annat som är värt lite mera pengar än vanligt, så istället för att gratta och säga att det är kul för dem så ska man börja frysa ut människan och bitchblicka.

Sen finns det ju även de som börjar fjäska och försöker bli bra kompis med människan för att sedan när det är någon ny som får nått så börjar de som fjäskar att gå dit istället och dissar första personen. Självklart finns det de härliga personerna också som är trevliga och verkligen tycker att det är roligt.

Lite tankar såhär på förmiddagen. Har ni varit med om något sånt här?